Det är inte så konstigt att ingen vill äga ett företag som tillverkar produkter som ingen köper. Idag har den svenska marknaden för skrivmaskiner sjunkit till en person (Jan Guillou) och därför finns det inte någon skrivmaskinsfabrik i Åtvidaberg längre.

Det är helt normalt, ja till och med en av marknadsekonomins grundbultar att företag som inte lyckas går under eller omstruktureras.

I ett sånt läge är det oklokt av en regering att kliva in och rädda ett sjunkande skepp. Staten ska inte bidra till att hålla liv i industrier som hör gårdagen till utan snarare skapa goda förutsättningar för de som hör framtiden till.

Läs Christian som skriver mer bra grejjer om det här.

Regeringen petar in 28 miljarrderr i bilindustrin. Förvisso för att ställa om produktionen till mindre miljöskadliga bilar, men ändå, jag tycker det är lite bakåtsträvande.

Är inte hela grejen med konkurrens att de företag som inte lyckas sälja det folk vill köpa går i putten? Är inte hela grejen med företagande att man tar en risk för att kunna göra en vinst? Betyder inte risk att det kan gå åt fanders?

Nu fattar jag att det är hundratusentals jobb som står på spel. Så jag förstår regeringens vilja att göra något. Men det känns lite bakåt att försöka sätta proppar i en sjunkande båt istället för att bygga en ny, modern skuta.

För övrigt kan jag inte sluta förundras över hur fort allt har gått. På ett kvartal har stora starka företag som gjort mångmiljardvinster blivit konkursmässiga. Det måste betyda att det inte funnits någon buffert alls. Lite skrämmande faktiskt.

–
Läs även andra bloggares åsikter om Bilar, Ekonomi, Politik, Bilindustri, Industristöd, Miljarrders miljarrder