Men den här gången är det inga små justeringar. Bland annat kommer alla EU stater börja dela underrättelseinformation med varandra, samordna lagstiftning så att hinder för övervakning undanröjs och upprätta särskilda flyktingläger utanför EU.

Stockholmsprogrammet är ytterligare ett litet steg på resan mot en EU som en stat.  Och inte vilken stat som helst, utan en övervakningsstat.

Jag har svårt att tro att medborgarna i EU har valt sina politiker för att de ska stifta integritetskränkande lagar. Jag har svårt att tro att en majoritet av EU:s medborgare vill bli övervakade, misstänkliggjorda och integritetskränkta.

Det vi har sett de senaste åren är att makten har flyttats längre och längre ifrån väljarna. EU-maskineriet får större och större makt, och det är också därifrån som  initiativen till många integritetskränkande lagar kommer.

Och när makten ligger långt ifrån medborgarna blir det lättare för makthavarna att stifta lagar att som medborgarna inte vill ha.

Christian, Tomas och Hax skriver kloka saker.

I två olika tidningar ger två olika ledarskirbenter två olika tolkningar av vikten av Schlyters EU-kritik.

I DN pekar Hanne Kjöller ut Schlyter som ”ensamseglare” och som sådan menar Kjöller att man inte kommer långt. Det är inte utan att man undrar om hon missat att Schlyter visat sig vara en av de mest aktiva svenska parlamentarikerna.

När Carl i en senare chatt på samma webbplats ombeds svara på kritiken konstaterar han att han, i de frågor han varit ansvarig för hela parlamentets politik har mer än 95 % av parlamentets ledamöter röstat för. Och i de frågor han företrätt den gröna gruppen har den enigt slutit upp bakom honom.

Dalademokratens Göran Greider ser Schlyters EU-kritik i ett annat ljus. Han tycker att kritiken gör att Schlyter ser klarare på EU-bygget och vågar kritisera det som inte funkar.

Personligen struntar jag i om Schlyter tycker att Sverige ska lämna EU eller inte. (Han och jag har för övrigt olika uppfattningar i frågan.) Jag tänker skicka Carl till Europaparlamentet för att han kommer driva klimatfrågorna, integritetsfrågorna och demokratifrågorna bättre än någon annan. Jag tänker inte skicka dit honom för att ta Sverige ur EU.

De anser tydligen att det är viktigare för läsarna att veta att man inte kan heta Pia-Lennart än att få veta vad partierna tycker.

Jag kan tänka mig att redaktionen tänker att folk är så ointresserade av det stundande valet så att det inte är någon som vill läsa om det. Och de har nog rätt.

Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta undersökningar som visar att intresset är lågt. Frågan är vem som bär ansvaret för situationen. Jag ser tre bovar i dramat.

EU

EU:s beslutsprocess är sjukt komplicerad. Det är svårt att få en överblick över hur det egentligen fungerar. Medan det svenska systemet är hyffsat straight forward är EU-systemet ett ormbo av regler och undantag. Ibland får ministerrådet fatta beslut, ibland är det parlamentet, det är bara komissionen som får ta initiativ men de har ingen beslutanderätt, eller? För att ett system ska vara demokratiskt måste det vara enkelt att fatta. Så man vet vad som händer med sin röst.

Partierna

Det är ingen hemlighet att partierna lägger ner mycket mindre på en euroaparlamentsvalrörelse än på ett vanligt val. Det är svårt att mobilisera gräsrötter till ett val där man, om man har tur kan få tre mandat. Det är betydligt lättare att mobilisera ett helt parti när de egna kommunala, regionala och nationella mandaten står på spel. Det är helt enkelt roligare att kämpa för hundratals mandat istället för 18.

Medierna

Som tidigare skrivet är det förvånansvärt tyst i medierna just nu, trots att det bara är några få veckor kvar. Hade det varit riksdagsval hade vi vide den här tiden börjat tröttna så smått på valbevakningen, men nu har den knappt kommit igång. Lite beror det nog på de två ovan nämnda faktorerna men jag kan inte komma ifrån att medierna ändå har ett uppdrag att spegla debatten och höja intresset för ett val som kanske avgör ca 70 % av lagstiftningen. Om medierna på allvar tror att de är en förutsättning för en öppen och levande demokrati borde de ta det uppdraget på större allvar.

Om man inte vänder den här utvecklingen och börjar ge europaparlamentsvalet den uppmärksamhet det förtjänar tror jag man reser djupare ner i en ond spiral. Ingen är intresserad eftersom ingen vet något om det och ingen skriver något om det eftersom ingen är intresserad.

EDIT: Som av en händelse publicerar DN idag en undersökning som visar att varannan svensk inte vet att det är val i juni

Det är ett stort misslyckande av de europeiska partierna och faktiskt ett hot mot demokratin.

Förra EP-valet var valdeltagandet 38 %. Om inte valdeltagandet blir högre i år sjunker legitimiteten för EU:s enda folkvalda organ.

Mycket av den svenska diskussionen om EU har handlat om ja eller nej till medlemskapet. Oavsett om det varit relevant eller inte. Ett tecken på att den debatten delvis finns kvar är att några partier tydligt markerat att de har folk som var EU-motståndare på valbar plats.

Som om det spelade någon roll för hur de kommer rösta i parlamentet.

Vi måste acceptera att vi är med i EU och ta ett demokratiskt ansvar för vårt medlemskap. Besluten i Europaparlamentet påverkar oss lika mycket som de i riksdagen eller kommunfullmäktige. Europaparlamentet har inflytande över allt från maten vi äter till storpolitiska skeenden.

Att rösta den 7 juni är att ta ansvar.

Lite avis är jag på de som är där. Det måste vara en speciell känsla att möta alla de gröna partier som gemensamt ska vara det tydliga alternativet till det gråa i världens näst största parlamentsval.

För det är dags för en ny grön giv.

Den prioriterade frågan är föga förvånande klimatet. EU måste ta ledartröjan och behålla försprånget vi har nu när USA bytt till en mer framtidsvänlig administration. Vi har ingenting att förlora på hållbar utveckling.

Med investeringar i ny grön teknik kan vi skapa tusentals ”green collar jobs”. Och jag tror att den gröna europeiska rörelsen kan ”förena dem som är rädda i slutet av varje månad och de som är rädda för planetens undergång” för att låna gruppledaren Daniel Cohn-Bendits ord i Fokus.

Det manifest som de europeiska gröna ska gå till val på finns att läsa här och en debattartikel som Peter och Maria skrivit finns här.

–
Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Europaparlamentsvalet, EU

För aldrig förr har så EU duckat så djupt inför klimatutmaningen som nu.

Målet är att minska utsläppen med 20 % till 2020. Det är långt ifrån alliansens mål på 30 % och ännu längre från de rödgrönas krav på 40 %.

Till saken hör att ”indexåret” är 1990. Sedan dess har Sverige minskat sina utsläpp med nästan 10 %. Vi har alltså redan gått halva vägen. 20 % är med andra ord inte ett särskilt ambitiöst mål.

Man skulle kunna tro att när någon säger att ”EU:s växthusgasutsläpp ska minska med 20 %” så menar den personen att växthusgasutsläppen inom EU ska minska med 20 %. Tror man det tror man fel. Största delen av EU utsläppsminskningar ska, hör och häpna, ske utanför EU.

Klimatkrisen är ett gigantiskt marknadsmisslyckande. Man har inte lyckats internalisera de externa kostnaderna som klimatförändringen innebär. EU:s regeringschefer hade chansen att rätta till det här men fegade ur. Eftersom utsläppsrätterna för de värsta utsläppsindustrierna förbli gratis kvarstår marknadsmisslyckandet.

Aldrig förr har så många trott att något så dåligt varit så bra.

–
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Klimat, Miljö, EU, Marknadsmisslyckande, Fegisar