Han fick mothugg som jämförde hans värdekonservatism med sverigedemokraternas och genast var bloggdrevet igång.

Kristdemokraternas ny taktik och ideoligiska flirt med villamedelklassen diskuteras friskt i bloggosfären. Och genast gick kristdemokraterna från att vara ett krisparti kring 4 % som ingen pratar om till att vara ett parti som väcker känslor och framstår som relevant.

Nu har också jag fallit i fällan och lyfter kristdemokraterna till diskussion. Men jag är inte ensam i fångstgropen. Maria, Christian och Tomas har redan skrivit kloka saker om saken.

Jag är böjd att hålla med. På riktigt alltså. Jag menar inte att den politik han för är skrattretande, utan att han är rolig på riktigt alltså. När han skämtar.

Han verkar vara kvick, vältajmad och innehavare av en stor portion självironi. Jag minns särskilt den gången i Alliansens barndom då han på ett valmöte, utan att ha förvarnat de andra partiledarna kläcker nyheten att de kommit överens om att han själv ska bli statsminister om alliansen vinner valet.

Peter Eriksson får dela jumboplatsen med Maud Olofsson. Det tycker jag är lite orättvist, men jag misstänker att det beror på att det kan ta ett tag att uppskatta Erikssons humor som ibland glimtar till som pincettprecis knastertorr ironi.

Makthavare och politikerbloggen skriver om samma sak.

För oavsett vad jag skriver och oavsett hur principiell jag försöker vara, väller det in långa kommentarer med tekniska referenser om hur bra, säker och optimal kärnkraften är, eller snarare, kan vara.

Kärnkraftskritiska bloggar drar till sig teknikdetaljnördar som socker drar till sig flugor.

Fenomenet är så utpräglat att man nästan misstänker att något systematiskt arbete ligger bakom. Men, hursomhelst, varsågod, här får ni något nytt att bita i.

I DN häromdagen skrev Göran Hägglund att det var dags att planera för nya kärnkraftverk. Om han fick sin vilja igenom skulle det göra Sverige ganska unikt. Under 2008 tillfördes nämligen ingen ny kärnkraftsel till världen.

Resten av världen, med övriga EU-länder i spetsen, har fattat att det förnybara är framtiden och det ändliga tillhör det förgångna.

Det verkar till och med som om Hägglund själv har fattat det innerst inne, eftersom han i samma debattartikel föreslår energieffektivisering och utbyggnad av förnyelsebara energislag i samma storleksordning som kärnkraften producerar idag.

I samma artikel som han pekar ut kärnkraften som framtidens energikälla har han gjort den redundant.

Det är slöseri att satsa pengar på ny kärnkraft. Varje krona till ny kärnkraft är en krona mindre till förnyelsebar energi.

De ekonomiska resurserna är bergränsade. Det är bara att välja. Ändlig eller oändlig el.

–
Läs även andra bloggares åsikter om Kärnkraft, Göran Hägglund, Miljö, Energi, Vindkraft