Professor Ingemar Elander har tittat på hur kommuner arbetar med klimatfrågan.
Som den forskare han är levererar han inga enkla sanningar och raka svar utan målar upp en varierad bild av vad kommuner gör och inte gör.
Men hans egen slutsats i intervjun i Miljöaktuellt är att det viktigaste är att kommunerna har politker som vågar ta det politiska ansvaret och fatta de långsiktiga och strategiskt viktiga besluten.
På Örebro universitets hemsida skriver Elander att kommuner som är framgångsrika i klimatarbetet
… omvandlar de nationella miljömålen till lokala mål, men går även längre och formulerar egna mål. Att kommunerna bedriver ett aktivt klimatarbete beror bland annat på att det finns partipolitiska drivkrafter och initiativrika ”eldsjälar”, men också på att idén ekologisk modernisering har fått fotfäste. Idén bygger på att hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand.
Det bevisar att många ute i det kommunala Sverige förstått att det faktiskt spelar roll vad en liten kommun gör för klimatet. För alla utsläpp är små om man bara delar upp dem. Och för att klara klimatutmaningen (eller ska man kanske säga, ta klimatchansen?) måste alla utsläpp minskas. Även de i din hemkommun.
Vi lever i en energiberoende värld. Som dessutom producerar elen på ett självdestruktivt sätt.
Idag består hälften av Sveriges elproduktion av kärnkraft. Det råder ingen tvekan om att kärnkraften inte är förnyelsebar. Den är dessutom dyr, farlig och onödig.
Dyr är den för att om den var tvungen att vara försäkrad skulle inget försäkringsbolag vilja göra det. Idag finns det en atomansvarighetslag som begränsar kärnkraftsindustrins ansvar i händelse av en olycka. Skulle inte den finnas skulle det vara högst olönsamt att driva ett kärnkraftverk.
Farlig är den för att det tveklöst producerar farligt avfall. Det var enormt oansvarigt att på 50-talet sätta igång en verksamhet som man visste producerade farligt avfall utan att ha löst slutförvaret.
Ofta får man höra från motdebattörer att ”Kärnkraften är sååå säker. Det är fyrdubbla säkerhetssystem överallt!”. Men jag vill inte vara beroende av en energikälla som är så farlig att den kräver fyrdubbla säkerhetssystem.
Onödig är kärnkraften för att den helt enkelt är avvecklingsbar. Energimyndigheten räknar med att vi går mot en period med elöverskott och därmed ett ypperligt tillfälle att göra oss av med denna dyra och farliga energikälla.
En vanlig åsikt är att man vill avveckla kärnkraften när det finns alternativa energikällor. Då tycker jag att man har fastnat lite i ena änden av ledningen. Vi har enorma vinster att göra, både på miljön och i reda pengar, genom att energieffektivisera.
Och att lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften är som att bota pest med kolera.
Det här är en av mina hjärtefrågor och jag blir lätt väldigt engagerad. Jag har nog skrivit åtminstone en liten pocket om vad jag tycker om kärnkraft här på bloggen.
Efter en gårdagens artikel i DN har både Maud och Andreas upptäckt att Vattenfall inte alls är några giganter på förnyelsebar energi som de så gärna vill göra gällande.
Båda ministrarna ryter nu till och hotar med att ändra ägardirektiven till det statsägda bolaget. Som vanligt när det gäller den moderatledda regeringen är det bra, men för sent. Och frågan är om det överhuvudtaget händer. Maud har sagt samma sak sedan 2005 och sedan dess har Vattenfalls investeringar i förnybar energi bara sjunkit.
Staten har inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för den verksamhet man äger. Skrytet om ”Världens mest ambitiösa klimatpolitik” ekar ihåligt när man äger ett företag som är kolkraftskramare.
Läs gärna det jag skrev för över ett år sedan som fortfarade är aktuellt.
Andreas Carlgren skriver går till hårt angrepp mot Miljöpartiets miljöpolitik, eller kanske snarare vår klimatpolitik, i en debattartikel på politikerbloggen.
Han tycker att vi har ”sommarauktion” med klimatmål när vi lyssnar på forskningen och vill sänka EU:s klimatförändrande utsläpp med 80 %.
Vidare radar han upp allting han tycker att den moderatledda regeringen gjort rätt under de knappa två åren som de brytt sig om mänsklighetens största utmaning. Och jag måste säga att han är ganska bra på att sminka grisen.
Bland annat skriver han att regeringen ”ton för ton, skattekrona för skattekrona, har … presenterat hur minskningen ska ske på hemmaplan.” Vid en närmare granskning av regeringens klimatproposition visar det sig att mycket av jobbet redan var gjort innan Carlgren satte sig vid taburetten. Och det jobbet som är kvar ska antingen någon annan göra eller så är det så oangeläget att det kan vänta till nästa mandatperiod.
Vidare skriver han att ”Flyget, liksom som andra transportslag, ska bära sina miljökostnader”. Hur motiverar han då att det första regeringen gjorde var att stoppa den flygskatt som de rödgröna hade jobbat fram, just för att flyget skulle bära sina miljökostnader? Redan nu är två år förlorade och ingen vet när flyget väl omfattas av utsläppshandeln.
Så där skulle jag kunna fortsätta och punkt för punkt sminka av den gris som är den moderatledda regeringens klimatpolitik. Anders Carlgren vill nog väl och har nog höga ambitioner, men jag tror att han har fel sällskap för att göra skillnad på riktigt.
EU-kommissionen har kommit på att deras mål att minska utsläppen med 20 % till 2020 kommer att ge upphov till 2,8 miljoner nya jobb.
Det är bra att de precis som de gröna partierna i Europaparlamentet kopplar ihop jobbkrisen med klimatkrisen och ser att man kan lösa båda problemen med samma lösning.
Men varför begränsa sig till en minskning med 20 % när forskare säger att det behövs betydligt större minskningar för att undvika klimatkrisens värsta härjningar?
Miljöparitet vill minska EU:s klimatpåverkande utsläpp med 80 %. Hälften av minskningarna ska ske inom unionen och den andra hälften ska sparas in genom investeringar utanför EU. (De flesta andra partier tycker att 30 % räcker och om man tar regeringens klimatproposition som prejudikat verkar det som om de största minskningarna ska ske någon annanstans.)
En ambitiös klimatpolitik skulle inte bara kunna lösa klimatkrisen, det skulle också ge fler jobb. EU-kommissionens minskning med 20 % ger 2,8 miljoner jobb. Det grönas ”Green New Deal” beräknas ge 5 miljoner nya ”green collar jobs”.
Jag minns 2006, några få veckor efter valet. Den borgerliga alliansen hade gått segrande ur striden med stridsropet ”miljö är ingen prioriterad fråga”. Volvo anpassade sig efter den nya regimen och bestämde sig för att sluta tillverka sin biogasbil.
Undrar om de ångrar sig nu.
Hursomhelst har företaget som gör stora, törtsiga bilar nu förstått att om man ska ha en chans att överleva bilkrisen behöver man göra något miljöriktigt.
Därför lanserar nu Volvo sin elhybrid. Den ska finnas på marknaden 2012 och förutom eldrift också kunna drivas på diesel.
Även fast jag är smakfullt tveksam till elbilar, som jag är rädd kommer leda oss djupare in i ett ohållbart elberoende, hoppas jag att produktionen kommer igång.
Om vägpersontransporterna ska klara klimatutmaningen måste vi ha bilar som både drar mindre, drivs på annat och åker kortare. Volvos nya prickar iallafall ett av målen.
Men hellst av allt skulle jag se deras biogasbil igen. Eller varför inte en biogaselhybrid?
Ibland får man höra ”Miljöpartiet behövs inte längre för nu är alla partier miljöpartier”. Och visst, på de senaste tre åren har klimatfrågan seglat upp på dagordningen hos de andra partierna också. (n.b Klimatfrågan. I andra miljöfrågor tycker jag att det fortfarande är lite tunt.)
Men det är skillnad på miljöpolitik och miljöpolitik, precis som det är skillnad på arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadspolitik. Ingen skulle hävda att varken kristdemokraterna eller socialdemokraterna, eller något annat parti, skulle vara redundanta bara för att det är partier som alla driver någon form av socialpolitik.
Två kandidater till europaparlamentet som står på Miljöpartiets lista, Christan Valtersson och Per Olsson beskriver väl skillnaden mellan grön och grå klimatpolitik i en debattartikel på Politikerbloggen. Tydligast visas skillnaden när de skriver:
I alliansens Sverige ska miljö- och klimatfrågor lösas någon annanstans, någon annan gång. Inte nog med att det är osolidarisk, så länge man inte tagit tag i problemen på sin egen hemmaplan upplever vi att det är ett aktivt försök att springa ifrån sitt ansvar.
Den moderatledda regeringen är nämligen väldigt angelägna om att de som släpper ut minst, per person, också ska stå för de största utsläppsminskningarna. Vi i västvärden som släppt ut mest och dessutom har de ekonomiska musklerna att ställa om, har enligt de borgerliga inget moraliskt eller globalt ansvar.
Vi gröna vill göra skillnad här och nu. De grå vill göra det någon annanstans och sen.
Svenska dagbladet skriver idag att Miljöpartiet vill göra klimatpolitiken till en auktion där det enda som gäller är att bjuda högst i klimatmål.
Miljöpartiet vill att EU sänker sina utsläpp med 80 %. Moderaterna vill inte höja EU:s ambitioner utan lägger sig på ett krav på 30 %.
Skillnaden mellan de här två målen är att Moderaterna har utgått ifrån vad de tror att man kan uppnå medan Miljöpartiet utgått ifrån vad man egentligen behöver göra.
Medan Moderaternas mål utgår ifrån vad de tror man orkar med, baseras Miljöpartiets mål på forskning.
IPCC rekommenderar industrialiserade länder att minska utsläppen med 80-90 %. Den utmaningen vill inte Moderaterna ta.
Moderaterna försöker vinna ett maratonlopp genom att springa en halvmil.
Sörmlands nyheter berättar idag om en SIKA-rapport som avslöjar att sträckan Stockholm – Nyköping är Sveriges tredje mest trafikerade. 16 miljoner resenärer trafikerar sträckan varje år.
Det är förmodligen inte Nyköping i sig som drar utan en kombination av att E4 går genom stan, flygplatsen och de som väljer ta järnvägen genom stan som höjer siffrorna.
Detta tyder på att den planerade snabbjärnvägen ostlänken är ett rättänk. Ju fler som trafikerar sträckan klimatvänligt desto bättre.
Tråkigt bara att ban- och vägverket inte har ostlänken på sin lista över prioriterade investeringar… …än.
Idag presenterade de rödgröna sin gemensamma klimatmotion. Den visar på skillnaden i ambitioner mellan regeringen som vill göra lite, någon annanstans, sen och oppositionen som vill göra mycket, här och nu.
Det rödgröna klimatmålet är 18 %-enheter högre än det borgerliga. Det är faktiskt så att de rödgrönas mål för koldioxidminskningar i Sverige är högre än regeringens totala mål.
I motionen backas målen upp av konkret politik också. Nya klimatinvesteringspengar, större investeringar i spårtrafik, kilometerskatt på lastbilstransporter etc.
Det enda man skulle önska av utspelet är att det skulle gjorts en annan dag. Med lite bättre planering hade man kanske kunnat undvika att presentera det samtidigt som Borg presenterar en depprognos om ekonomin, alla tidningar skämtar första april, IPRED-lagen träder i kraft, könsneutrala äktenskap klubbas och socialdemokraterna presenterar resultatet av sitt jobbrådslag.
Hade man gjort det kanske utspelet fått det utrymme det förtjänade.