Länge har diskussionens vågor gått höga om huruvida Miljöpartiet är det nya hippa liberala partiet eller mer vänster än vänstern själv.
Liberalen Johan Norberg har både flirtat och gjort slut med Maria Wetterstrand.
Nu ger sig tankesmedjan Cogitos ordförande Per Gahrton in i diskussionen med en debattartikel i DN. På ett föredömligt tydligt sätt redogör han för orsakerna till förvirringen angående de grönas hemvist i det politiska landskapet.
Svaret på allas frågor är att Miljöpartiet varken är liberalt, socialistiskt eller konservativt. Miljöpartiet har sin ideologiska hemvist i den gröna ideologin som är skiljd från de andra.
Så enkelt var det.
Gahrton lyfter också förtjänstfullt den gröna synen på politiken. Politiken är inte målet, det är medlet för att skapa det goda, hållbara samhället. Metoderna får aldrig överskugga visionerna.
I kungsträdgården i söndags kändes det som om alla var där. Men om du inte var det finns chansen att uppleva höjdpunkterna ändå. Allt tack vare det världsomspännande internettet.
Tack vare teknikens landvinningar såg jag agendas partiledardebatt idag istället för igår, när det sändes.
Många såg samma sak som jag: att Maria Wetterstrand var debattens klarast lysande stjärna. Och det berodde inte bara på den silverglänsande kostymen.
Det var så många i bloggosfären och twitteriet som höjde henne till skyarna så att Jakop kände sig tvungen att sammanfatta åsikterna.
Att Maria briljerade i debatten är inte så konstigt, hon var ju i princip dopad. Hon kom via naturskyddsföreningens 100-årsjubileum direkt från en jublande kongress.
Nu börjar bloggare och vanligt folk framföra krav på att hon ska puttas fram som statsministerkandidat. Jag drar mig till minnes valet 2002 då folkpartiet försökte lansera Leijonborg som statsminister. Det gick sådär.
Jag tror att en av anledningarna till att Maria och faktiskt hela Miljöpartiet är så förbannat bra beror på att vi står lite utanför och har friheten att finna nya stigar. Kombon S och MP är ju intressant just för att Miljöparet är nytänkande och framtidsinriktat och Socialdemokraterna är trygga och regeringserfarna.
Den senare kompetensen vore puckat att inte utnyttja.
Men det var två saker som gnagde mig under debatten. För det första lyste de frågor som är relevanta för det stundande europaparlamentsvalet med sin frånvaro.
Tacka fan för att ingen är intresserad av EU och medierna väjer för att diskutera frågorna när det bara är tre veckor kvar till parlamentsvalet.
Det andra var att det endast var oppositionen som ställdes mot väggen om vad de ville göra i nästa mandatperiod. Det verkade som att den moderatledda regeringen gjort sitt och nu bara väntar på att få lämna över regeringsmakten 2010.
Ärligt talat, är det någon av er som hörde någon av alliansledarna säga ”Det här vill vi göra i framtiden”?
SvDsGudmundsson har upptäckt De Grönas stadgeparagraf nr 17.2: ”Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd.”, räknat och dragit slutsatsen att Peter och Maria måste avgå 2011.
Som om det vore något nytt. Den här regeln har funnits i partiet i evigheter och var senast verksam då Håkan Wåhlstedt avgick som partisekreterare efter nio år.
Gudmundsson målar upp en mörk bild av de rödgrönas sammanbrott då två personer byter stol.
Jag tror han har missförstått läget. Att han är dåligt påläst märks för övrigt på att han pekar ut en före detta medlem (László Gönczi) som presumtivt språkrör och att hans bästa ”insiderkälla” är en person som lämnat partiet för flera år sedan (Birger Schlaug)
Det är inte bara Peter och Maria som samarbetar med sossarna och vänstern. Samarbetet sträcker sig lägre in i partiet än så. Jag skulle faktiskt vilja hävda att hela partiet varit informerad om, och haft inflytande över den gällande politiska strategin.
Det är också därför vi har kunnat vara tydliga med vad vi vill hela tiden. Till skillnad från de andra partierna som haft utmaningar med förankringsbiten.
Gudmundssons reaktion är ett tecken på att svensk politik blir mer och mer personfixerad. Det har både för- och nackdelar.
När man hänger upp för mycket politik på enskilda personer kan det snabbt att bli farligt.
