Nu kommer indikationer på att vi nått peak oil. Inom kort är oljeeran över, oavsett om vi vill det eller inte.
Klimatförändringar alltså inte den enda anledningen att sluta använda fossila bränslen. Det är klokt att fasa ut dem redan nu eftersom de en vacker dag kommer att ta slut.
Det bästa sättet att fasa ut oljan är att använda ekonomiska styrmedel som ligger så nära källan som möjligt. För det spelar ingen roll om oljan bränns för att värma en villa, göra el eller driva ett fordon, det bidrar lika mycket till klimatförändringarna oavsett vilket.
Och precis där har den moderatledda regeringen gått vilse. Istället för att lägga de ekonomiska styrmedlen på bränslet, skattebefrias fordonen. Det innebär att det kvittar vad du egentligen häller i tanken, du får moroten bara du har en bil som kan tanka något annat än bensin.
Det är priset på bränslet som avgör vad man tankar, inte priset på bilen.
I en debattartikel i DN skriver två doktorer i nationalekonomi att höjda energiskatter är ett effektivare vapen mot vårt energiberoende än subventioner. Artikeln är väldigt läsvärd och kan, om man frågar mig, fungera som snabbkurs i miljöekonomi.
Energiskatterna får oss att välja de effektivaste miljövänliga alternativen medan subventionerna får oss att välja det som subventioneras, oavsett om det är det effektivaste alternativet eller inte.
Ett tydligt exempel är att rekordmånga nu ansöker om att få bygga solceller. Och det är ju förvisso bra, men frågan är om inte pengarna hade använts effektivare om vi själva fått välja energislag. Solceller kanske inte är det lämpligaste alternativet för alla?
Morötter är onekligen roligare än piskor, men man ska komma ihåg att morötterna också betalas med skattepengar.
Ekot rapporterar att vi kommer bli tvunga att lägga 2,5 miljarder per år i 20 år för att förbättra miljön i Östersjön.
För det första visar det, som så många andra liknande beräkningar att det kostar att skita ner. Det är aldrig billigt att inte ta miljöhänsyn.
För det andra visar det sig att när man verkligen ska göra något åt miljöproblemen finns inte viljan fullt ut.
Ty det verkar tyvärr som att de insatser som nu planeras för att rädda Östersjön inte räcker för att nå Sveriges mål för utsläppsminskningar. Vi har åtagit oss att minska kväveutsläppen med 21 000 ton och fosforutsläppen med 290 ton per år till 2021, men dit kommer vi alltså inte nå med den plan som Naturvårdsverket jobbat fram.
Man kan fråga sig hur andra länder, med större arbete framför sig, ska tolka signalerna från Sverige.
Vi vill gärna tro att vi är duktiga föregångare, men när jobbet ska göras smiter vi.
Så om du sitter vid en Östersjökust, som jag, och tycker det är trevligt med ett levande innanhav kan du stödja WWF:s arbete genom att köpa östersjöflaggan, eller rösta på ett parti som tar hotet mot Östersjön på allvar.
I skrivandestund verkar det som att G8-länderna enats om att anamma 2-gradersmålet. Det vill säga människans ökning av växthuseffekten ska inte bli så stor att den höjer jordens medeltemperatur med mer än 2 grader.
För industriländerna innebär det en utsläppsminskning med 80 % till 2050.
När målet är satt kvarstår det svåra, att göra praktisk politik av det. Den Svenska regeringens tidigare taktik har varit att någon annan ska göra det, någon annanstans. Nu, när man sitter vid förhandlingsbordet med dessa andra blir det svårare att tillämpa samma taktik.
Om världen lyckas samlas till en ambitiös och nödvändig överenskommelse i Köpenhamn i december finns det inget att förlora på att ligga i framkant i klimatarbetet. Den som har mest utvecklad klimatsmart teknik kommer gå vinnande ur finanskrisen.
Idag släppte SIKA en lägesbeskrivning om kollektivtrafikresandet i Sverige. Och på ett nationellt plan ser det inte så illa ut. Kollektivtrafikresandet ökar.
Det kan ha med ökad miljömedvetenhet att göra, eller så har finanskrisen satt spår i gemene mans plånbok och lockat fler till buss och tåg.
Men i Sörmland står utvecklingen still. Antalet resta personkilometer har bara ökat marginellt och samma sak gäller utbudet av kollektivtrafik.
Det är så dystert att lokalblaskan tvingas konstatera att Sörmland ligger i botten om man jämför med andra län. Snittsörmlänningarna reser bara kollektivt 40 gånger per år medan snittsvensken reser 130 resor.
När det gäller utbudet ligger Sörmland trea från slutet med 50 kilometer per invånare. Siffran för hela riket är strax under 80.
Ett enkelt sätt att plussa på den siffran och stiga några placeringar är att öppna TGOJ-banan för persontrafik igen.
Professor Ingemar Elander har tittat på hur kommuner arbetar med klimatfrågan.
Som den forskare han är levererar han inga enkla sanningar och raka svar utan målar upp en varierad bild av vad kommuner gör och inte gör.
Men hans egen slutsats i intervjun i Miljöaktuellt är att det viktigaste är att kommunerna har politker som vågar ta det politiska ansvaret och fatta de långsiktiga och strategiskt viktiga besluten.
På Örebro universitets hemsida skriver Elander att kommuner som är framgångsrika i klimatarbetet
… omvandlar de nationella miljömålen till lokala mål, men går även längre och formulerar egna mål. Att kommunerna bedriver ett aktivt klimatarbete beror bland annat på att det finns partipolitiska drivkrafter och initiativrika ”eldsjälar”, men också på att idén ekologisk modernisering har fått fotfäste. Idén bygger på att hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand.
Det bevisar att många ute i det kommunala Sverige förstått att det faktiskt spelar roll vad en liten kommun gör för klimatet. För alla utsläpp är små om man bara delar upp dem. Och för att klara klimatutmaningen (eller ska man kanske säga, ta klimatchansen?) måste alla utsläpp minskas. Även de i din hemkommun.
I bygg- och tekniknämnden i Nyköping som jag sitter i är det i och för sig väldigt trevligt och många bra beslut fattas där. Men ibland blir man lite mörkrädd.
Det förhärskande planeringsperspektivet är ett bakom-rattenperspektiv. Det krävs en viss mängd bilparkeringsplatser för att ett bostadsområde ska få byggas, om inte bilen får fri framfart missgynnas handeln (tydligen både centrumhandeln och externhandelscentran), man vill slopa allt enkelriktat osv, osv.
Jag vill bygga en stad för människor, inte bilar. Varje gång du ska ta dig någonstans löser du, medvetet eller omedvetet, en liten ekvation i huvudet. Den ekvationen avgör om du ska ta cyklen, bussen, bilen, gå eller ta nåot annat färdmedel till det du ska. Är det enkelt att ta bilen tar du bilen. Är det enkelt att cykla tar du cykeln.
Jag vill skruva i den ekvationen så att det oftare blir lättare att ta cykeln, bussen eller apostlahästarna men svårare att ta bilen. Anledningarna är många. Först har vi en klimatutmaning att ta tag i och den löser vi inte utan miskade utsläpp från persontransporter. Sen har vi folkhälsan att tänka på. Cyklister är gladare än bilister och det beror förmodligen på att de är friskare.
Och om inte de argumenten skulle räcka kan jag nämna minskad trängsel och färre bilolyckor också.
Jag har mycket mer att säga i ämnet stadsplanering och får säkerligen anledning att återkomma.
Vill du läsa mer om hållbar samhällsbyggnad rekommenderar jag Ljungbergs blogg.
Vi lever i en energiberoende värld. Som dessutom producerar elen på ett självdestruktivt sätt.
Idag består hälften av Sveriges elproduktion av kärnkraft. Det råder ingen tvekan om att kärnkraften inte är förnyelsebar. Den är dessutom dyr, farlig och onödig.
Dyr är den för att om den var tvungen att vara försäkrad skulle inget försäkringsbolag vilja göra det. Idag finns det en atomansvarighetslag som begränsar kärnkraftsindustrins ansvar i händelse av en olycka. Skulle inte den finnas skulle det vara högst olönsamt att driva ett kärnkraftverk.
Farlig är den för att det tveklöst producerar farligt avfall. Det var enormt oansvarigt att på 50-talet sätta igång en verksamhet som man visste producerade farligt avfall utan att ha löst slutförvaret.
Ofta får man höra från motdebattörer att ”Kärnkraften är sååå säker. Det är fyrdubbla säkerhetssystem överallt!”. Men jag vill inte vara beroende av en energikälla som är så farlig att den kräver fyrdubbla säkerhetssystem.
Onödig är kärnkraften för att den helt enkelt är avvecklingsbar. Energimyndigheten räknar med att vi går mot en period med elöverskott och därmed ett ypperligt tillfälle att göra oss av med denna dyra och farliga energikälla.
En vanlig åsikt är att man vill avveckla kärnkraften när det finns alternativa energikällor. Då tycker jag att man har fastnat lite i ena änden av ledningen. Vi har enorma vinster att göra, både på miljön och i reda pengar, genom att energieffektivisera.
Och att lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften är som att bota pest med kolera.
Det här är en av mina hjärtefrågor och jag blir lätt väldigt engagerad. Jag har nog skrivit åtminstone en liten pocket om vad jag tycker om kärnkraft här på bloggen.
Andreas Carlgren skriver går till hårt angrepp mot Miljöpartiets miljöpolitik, eller kanske snarare vår klimatpolitik, i en debattartikel på politikerbloggen.
Han tycker att vi har ”sommarauktion” med klimatmål när vi lyssnar på forskningen och vill sänka EU:s klimatförändrande utsläpp med 80 %.
Vidare radar han upp allting han tycker att den moderatledda regeringen gjort rätt under de knappa två åren som de brytt sig om mänsklighetens största utmaning. Och jag måste säga att han är ganska bra på att sminka grisen.
Bland annat skriver han att regeringen ”ton för ton, skattekrona för skattekrona, har … presenterat hur minskningen ska ske på hemmaplan.” Vid en närmare granskning av regeringens klimatproposition visar det sig att mycket av jobbet redan var gjort innan Carlgren satte sig vid taburetten. Och det jobbet som är kvar ska antingen någon annan göra eller så är det så oangeläget att det kan vänta till nästa mandatperiod.
Vidare skriver han att ”Flyget, liksom som andra transportslag, ska bära sina miljökostnader”. Hur motiverar han då att det första regeringen gjorde var att stoppa den flygskatt som de rödgröna hade jobbat fram, just för att flyget skulle bära sina miljökostnader? Redan nu är två år förlorade och ingen vet när flyget väl omfattas av utsläppshandeln.
Så där skulle jag kunna fortsätta och punkt för punkt sminka av den gris som är den moderatledda regeringens klimatpolitik. Anders Carlgren vill nog väl och har nog höga ambitioner, men jag tror att han har fel sällskap för att göra skillnad på riktigt.
EU-kommissionen har kommit på att deras mål att minska utsläppen med 20 % till 2020 kommer att ge upphov till 2,8 miljoner nya jobb.
Det är bra att de precis som de gröna partierna i Europaparlamentet kopplar ihop jobbkrisen med klimatkrisen och ser att man kan lösa båda problemen med samma lösning.
Men varför begränsa sig till en minskning med 20 % när forskare säger att det behövs betydligt större minskningar för att undvika klimatkrisens värsta härjningar?
Miljöparitet vill minska EU:s klimatpåverkande utsläpp med 80 %. Hälften av minskningarna ska ske inom unionen och den andra hälften ska sparas in genom investeringar utanför EU. (De flesta andra partier tycker att 30 % räcker och om man tar regeringens klimatproposition som prejudikat verkar det som om de största minskningarna ska ske någon annanstans.)
En ambitiös klimatpolitik skulle inte bara kunna lösa klimatkrisen, det skulle också ge fler jobb. EU-kommissionens minskning med 20 % ger 2,8 miljoner jobb. Det grönas ”Green New Deal” beräknas ge 5 miljoner nya ”green collar jobs”.