Nu börjar verkligheten komma tillbaka efter en fullspäckad kongresshelg. Det är valår och det märktes tydligt på stämningen i den futuristiska kub som kallas Uppsala konsert och kongress.
Vi har medvind i opinionsmätningarna, andra partier pratar hellre om vår politik än om sin egen och de gröna valvinner i England, Frankrike och Ungern. Mycket står på spel och vi har världens läge att modernisera Sverige.
Det stora punkten på dagordningen var antagandet av valmanifest. Jag tyckte att partistyrelsens förslag var bra. Under kongressen var jag lite frustrerad över att kongressen drog och slet i ett i grunden bra dokument. Men när man nu ser slutresultatet tycker jag att det blev ett väldigt starkt, tydligt och framtidsinriktat valmanifest.
I kungsträdgården i söndags kändes det som om alla var där. Men om du inte var det finns chansen att uppleva höjdpunkterna ändå. Allt tack vare det världsomspännande internettet.
Tv-kanalen Comedy central har frågat de politiska ungdomsförbundens ordförande om vilken partiledare som är roligast. Och i topp hamnade Kristdemokraternas Göran Hägglund.
Jag är böjd att hålla med. På riktigt alltså. Jag menar inte att den politik han för är skrattretande, utan att han är rolig på riktigt alltså. När han skämtar.
Han verkar vara kvick, vältajmad och innehavare av en stor portion självironi. Jag minns särskilt den gången i Alliansens barndom då han på ett valmöte, utan att ha förvarnat de andra partiledarna kläcker nyheten att de kommit överens om att han själv ska bli statsminister om alliansen vinner valet.
Peter Eriksson får dela jumboplatsen med Maud Olofsson. Det tycker jag är lite orättvist, men jag misstänker att det beror på att det kan ta ett tag att uppskatta Erikssons humor som ibland glimtar till som pincettprecis knastertorr ironi.
SvDsGudmundsson har upptäckt De Grönas stadgeparagraf nr 17.2: ”Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd.”, räknat och dragit slutsatsen att Peter och Maria måste avgå 2011.
Som om det vore något nytt. Den här regeln har funnits i partiet i evigheter och var senast verksam då Håkan Wåhlstedt avgick som partisekreterare efter nio år.
Gudmundsson målar upp en mörk bild av de rödgrönas sammanbrott då två personer byter stol.
Jag tror han har missförstått läget. Att han är dåligt påläst märks för övrigt på att han pekar ut en före detta medlem (László Gönczi) som presumtivt språkrör och att hans bästa ”insiderkälla” är en person som lämnat partiet för flera år sedan (Birger Schlaug)
Det är inte bara Peter och Maria som samarbetar med sossarna och vänstern. Samarbetet sträcker sig lägre in i partiet än så. Jag skulle faktiskt vilja hävda att hela partiet varit informerad om, och haft inflytande över den gällande politiska strategin.
Det är också därför vi har kunnat vara tydliga med vad vi vill hela tiden. Till skillnad från de andra partierna som haft utmaningar med förankringsbiten.
Gudmundssons reaktion är ett tecken på att svensk politik blir mer och mer personfixerad. Det har både för- och nackdelar.
När man hänger upp för mycket politik på enskilda personer kan det snabbt att bli farligt.
