Jag är pacifist. Jag tror inte på våld som en konfliktlösningsmetod. Snarare är våld är nog orsaken till de flesta konflikter i världen.
Det är en av anledningarna till att jag vill stoppa den svenska vapenexporten. Genom att sälja vapen bidrar vi till en otryggare värld. För igen kan förneka att syftet med vapen är att skada eller döda andra människor.
När det gäller försvar mot angrepp i Sverige tror jag snarare på att stärka det civila samhället än att rusta upp vår militära förmåga. Ett robust, decentraliserat samhälle står emot ett större spektrum av påfrestningar än ett som till huvudsak är inställt på att möta ett väpnat angrepp.
Ett samhälle där viktiga samhällsfunktioner är decentraliserade men samordnade kan stå emot både terrorattacker, naturkatastrofer och andra upptänkliga och oupptänkliga påfrestningar.
Du får gärna kalla mig naiv i min strävan efter en värld utan krig och våld. Ofta har man ett val mellan att vara naiv eller att vara cynisk. Och då är jag hellre naiv.
Skolan är en framtidsbransch på så sätt att det är där framtiden formas. Det som gått illa i skolan blir dyrt, svårt och kanske omöjligt att reparera senare.
Den borgerliga regeringens recept för att höja skolans status har varit att sätta press och krav på eleverna. Och det kanske inte är fel i sig, men när det blir den enda åtgärden tror jag att det snarare stjälper än hjälper.
Vi behöver en skola där varje elev blir sedd och får utveckla sina kunskaper och sin personlighet i relationer med andra barn och närvarande vuxna.
Vi behöver en skola där elever kan få individuellt stöd och anpassade insatser utan att först ha blivit diagnostiserad och betygsatt utan bara av den anledningen att eleven är en unik individ.
Det finns inga genvägar till den perfekta skolan. Det är resurser det handlar om. Varje krona som läggs på skolan är minst två kronor tillbaka när eleverna vuxit upp till trygga, empatiska medmänniskor med gott självförtroende.
Ibland verkar det som om det är lönearbetet vi lever för. Hela vår tillvaro kretsar kring det vi gör som vi får betalt för.
Trots att vi kan producera saker idag med en bråkdel av resurserna och tiden som gick åt för att producera samma sak för hundra år sedan arbetar vi mer än någonsin och förbrukar mer resurser än vad jorden klarar av att leverera.
Jag tror att en arbetstidsförkortning är en bra väg till ett hållbarare samhälle, både med avseende på miljö, ekonomi och sociala aspekter.
När vi jobbar mindre konsumerar vi också mindre och tär därmed mindre på jordens resurser. När vi jobbar mindre har vi mer tid för varandra, våra barn och våra äldre. Jag vill ha ett samhälle där vi värderar våra personliga relationer högre än lönearbetet.
Visst finns det problem med arbetstidsförkortning precis som det finns problem med alla visioner. Frågan hur man ska klara välfärden med att vikande skatteunderlag, tjänstedilemmat och pensioner är saker som måste hitta sin lösning när vi jobbar och därmed också tjänar mindre.
Jag tycker att 30-timmarsveckan, barntid och friåret (även fast det egentligen inte innebär att man arbetar mindre) är bra reformer för att leva mer och jobba mindre.
Läs gärna Chister Sannes Keynes barnbarn eller egentligen vad som hellst som Sanne skrivit.
Vi lever i en energiberoende värld. Som dessutom producerar elen på ett självdestruktivt sätt.
Idag består hälften av Sveriges elproduktion av kärnkraft. Det råder ingen tvekan om att kärnkraften inte är förnyelsebar. Den är dessutom dyr, farlig och onödig.
Dyr är den för att om den var tvungen att vara försäkrad skulle inget försäkringsbolag vilja göra det. Idag finns det en atomansvarighetslag som begränsar kärnkraftsindustrins ansvar i händelse av en olycka. Skulle inte den finnas skulle det vara högst olönsamt att driva ett kärnkraftverk.
Farlig är den för att det tveklöst producerar farligt avfall. Det var enormt oansvarigt att på 50-talet sätta igång en verksamhet som man visste producerade farligt avfall utan att ha löst slutförvaret.
Ofta får man höra från motdebattörer att ”Kärnkraften är sååå säker. Det är fyrdubbla säkerhetssystem överallt!”. Men jag vill inte vara beroende av en energikälla som är så farlig att den kräver fyrdubbla säkerhetssystem.
Onödig är kärnkraften för att den helt enkelt är avvecklingsbar. Energimyndigheten räknar med att vi går mot en period med elöverskott och därmed ett ypperligt tillfälle att göra oss av med denna dyra och farliga energikälla.
En vanlig åsikt är att man vill avveckla kärnkraften när det finns alternativa energikällor. Då tycker jag att man har fastnat lite i ena änden av ledningen. Vi har enorma vinster att göra, både på miljön och i reda pengar, genom att energieffektivisera.
Och att lösa klimatkrisen genom att bygga ut kärnkraften är som att bota pest med kolera.
Det här är en av mina hjärtefrågor och jag blir lätt väldigt engagerad. Jag har nog skrivit åtminstone en liten pocket om vad jag tycker om kärnkraft här på bloggen.
Många ryggar tillbaka lite när man diskuterar termen feminism. Det är ett värdeladdat ord som väcker känslor.
”Män är djur”-debaclet bidrog nog inte heller till höja feminismens anseende hos allmänheten.
Länge tog jag också avstånd från termen och sa mig vilja verka för jämställdhet istället. Jag tyckte feminismen fokuserade för mycket på att kvinnor skulle få större rättigheter och för lite på att jämställa könen.
Men någon gång klickade det till i huvudet på mig. Om man ser sig omrking i samhället ser man att det är väldigt anpassat för den traditionellt manliga könsrollen. Pensionsystem, samhällsbyggnad, beslutsprocesser, yrkesliv. I nästan alla sammanhang är det en fördel – eller åtminstone inte en nackdel – att vara man.
Nu kallar jag mig gärna feminist, men jag är noga med att jag, när jag gör det, också förklara vad jag menar med det. Jag ansluter mig till den definition som dessutom verkar vanligast, nämligen att jag anser:
Att kvinnor generellt sett är underordnade män. (Det finns en könsmaktsordning)
Att detta förhållande ska förändras.
Min inställning har stärkts under de år jag varit aktiv i de diskussioner om könsroller och normer som ofta förekommer i Miljöpartiet. Under de diskussionerna har jag fått många aha-upplevelser och lärt mig mycket om mig själv och det normsystem jag lever i.
Ditt kön, din sexuella läggning eller omgivningens normer och förutfattade meningar ska inte avgöra vem du är. Det ska du göra.
Sveriges Radio Sörmland har gjort sin journalistiska hemläxa och räknat på vilka lokalpolitiska konsekvenser det Europaparlamentsvalet skulle få om det hade varit ett kommunalval.
Vinkeln de hittade var att i sex av de nio sörmlandskommunerna skulle Miljöpartiet vara vågmästare.
Nu är ju ett Europaparlamentsval ett Europaparlamentsval med lågt valdeltagande, stor väljarrörlighet och hög grad av missnöjesröstande. Så att direkt överföra siffrorna till ett kommunalval är som att låtsas att en ostmacka är Eiffeltornet.
Men man kan ju få drömma om ett Sörmland i en skön grön nyans, med en human och ansvarsfull flyktingpolitik, satsningar på lokalt producerad, miljövänlig el och en kraftigt utbyggd kollektivtrafik. (Man kan ju börja med att sätta igång persontrafiken på TGOJ-banan.)
Vi kommer jobba stenhårt och hålla tummarna för att vi gör ett lika bra reusltat i kommunalvalen som i Europaparlamentsvalet.
Andreas Carlgren skriver går till hårt angrepp mot Miljöpartiets miljöpolitik, eller kanske snarare vår klimatpolitik, i en debattartikel på politikerbloggen.
Han tycker att vi har ”sommarauktion” med klimatmål när vi lyssnar på forskningen och vill sänka EU:s klimatförändrande utsläpp med 80 %.
Vidare radar han upp allting han tycker att den moderatledda regeringen gjort rätt under de knappa två åren som de brytt sig om mänsklighetens största utmaning. Och jag måste säga att han är ganska bra på att sminka grisen.
Bland annat skriver han att regeringen ”ton för ton, skattekrona för skattekrona, har … presenterat hur minskningen ska ske på hemmaplan.” Vid en närmare granskning av regeringens klimatproposition visar det sig att mycket av jobbet redan var gjort innan Carlgren satte sig vid taburetten. Och det jobbet som är kvar ska antingen någon annan göra eller så är det så oangeläget att det kan vänta till nästa mandatperiod.
Vidare skriver han att ”Flyget, liksom som andra transportslag, ska bära sina miljökostnader”. Hur motiverar han då att det första regeringen gjorde var att stoppa den flygskatt som de rödgröna hade jobbat fram, just för att flyget skulle bära sina miljökostnader? Redan nu är två år förlorade och ingen vet när flyget väl omfattas av utsläppshandeln.
Så där skulle jag kunna fortsätta och punkt för punkt sminka av den gris som är den moderatledda regeringens klimatpolitik. Anders Carlgren vill nog väl och har nog höga ambitioner, men jag tror att han har fel sällskap för att göra skillnad på riktigt.
Ibland får man höra ”Miljöpartiet behövs inte längre för nu är alla partier miljöpartier”. Och visst, på de senaste tre åren har klimatfrågan seglat upp på dagordningen hos de andra partierna också. (n.b Klimatfrågan. I andra miljöfrågor tycker jag att det fortfarande är lite tunt.)
Men det är skillnad på miljöpolitik och miljöpolitik, precis som det är skillnad på arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadspolitik. Ingen skulle hävda att varken kristdemokraterna eller socialdemokraterna, eller något annat parti, skulle vara redundanta bara för att det är partier som alla driver någon form av socialpolitik.
Två kandidater till europaparlamentet som står på Miljöpartiets lista, Christan Valtersson och Per Olsson beskriver väl skillnaden mellan grön och grå klimatpolitik i en debattartikel på Politikerbloggen. Tydligast visas skillnaden när de skriver:
I alliansens Sverige ska miljö- och klimatfrågor lösas någon annanstans, någon annan gång. Inte nog med att det är osolidarisk, så länge man inte tagit tag i problemen på sin egen hemmaplan upplever vi att det är ett aktivt försök att springa ifrån sitt ansvar.
Den moderatledda regeringen är nämligen väldigt angelägna om att de som släpper ut minst, per person, också ska stå för de största utsläppsminskningarna. Vi i västvärden som släppt ut mest och dessutom har de ekonomiska musklerna att ställa om, har enligt de borgerliga inget moraliskt eller globalt ansvar.
Vi gröna vill göra skillnad här och nu. De grå vill göra det någon annanstans och sen.
Idag presenterade regeringens egna finanspolitiska råd sina råd till regeringen.
De rekommenderade en mer expansiv finanspolitik, med högre a-kassa, mer pengar till kommunerna, sänkt skatt för pensionärer och lågonkomstagare och stöd till upprustning av kommunala bostäder.
Med andra ord nästan en karbonkopia av oppositionens våbudgetmotioner.
Men Borg vill inte lyssna på det vetenskapliga råd han själv tillsatt. För honom är det viktigare att hålla hårt i plånboken. Och det kanske låter vettigt, men när nästa våg av uppsägningar slår igenom och lärare, vårdpersonal och andra kommunalarbetare ställs på bar backe blir krisen ännu djupare.
Ett större stöd till kommunerna, så att de slipper varsla, kan vara den mest effektiva åtgärden för att dämpa krisen på sikt.
Men den moderatledda regeringen är mer mån om goda finanser än kommunalarbetare.
Frågan är vad man ska ha goda finanser till om man inte får använda dem när det kniper?
Två av tre svenska väljare vet inte om att det är val till Europaparlamentet om två månader.
Det är ett stort misslyckande av de europeiska partierna och faktiskt ett hot mot demokratin.
Förra EP-valet var valdeltagandet 38 %. Om inte valdeltagandet blir högre i år sjunker legitimiteten för EU:s enda folkvalda organ.
Mycket av den svenska diskussionen om EU har handlat om ja eller nej till medlemskapet. Oavsett om det varit relevant eller inte. Ett tecken på att den debatten delvis finns kvar är att några partier tydligt markerat att de har folk som var EU-motståndare på valbar plats.
Som om det spelade någon roll för hur de kommer rösta i parlamentet.
Vi måste acceptera att vi är med i EU och ta ett demokratiskt ansvar för vårt medlemskap. Besluten i Europaparlamentet påverkar oss lika mycket som de i riksdagen eller kommunfullmäktige. Europaparlamentet har inflytande över allt från maten vi äter till storpolitiska skeenden.